Naturplats

Resursen för naturinformation och GPS koordinater

Ny version av appen. Ladda ner!

Svampboken

Giftiga svampar

Det finns tusentals svamparter i norden, och av dem är drygt 100 bra matsvampar. Resten av dem är giftiga eller annars olämpliga som föda. Här är en lista över svampar som är direkt giftiga. Ät aldrig av en svamp ni misstänker är en giftsvamp!

Klicka på bilderna om ni vill förstora upp dem.

Svamplista
Svenskt namn:
Lömsk flugsvamp
Vetenskapligt namn:
Amanita phalloides
Ätbarhet:
†† Dödligt giftig
Typisk växtplats:
Ängsekskog och ängsbokskog
Bilder:
Lömsk flugsvamp
Lömsk flugsvamp
Beskrivning:
Svampen har svartgrön radiärt trådig hattyta. Ibland blekare. Skivor vita. Fot vit, svagt grönvattrad. Ring grönaktig, förgänglig. Knölliknande fotbas med strumpa.

Den lömska flugsvampen kan förväxlas med krämlor. Skillnaden mellan flugsvampen och kremlan är att flugsvampens fot går att repa upp i tågor medan kremlans fot är ostartad och går att bryta bitar av. Krämlan har heller ingen slida och ring.

Svenskt namn:
Vit flugsvamp
Vetenskapligt namn:
Amanita virosa
Ätbarhet:
†† Dödligt giftig
Typisk växtplats:
Barrskogar, vars dominerande träd är gran.
Bilder:
Vit flugsvamp
Vit flugsvamp
Beskrivning:
Hatten blir 7-12 cm bred. Den är välvd som ung och blir senare klocklik, något toppig i mitten. Gamla hattar kan få lite gul toning. Som fuktig är hatthuden klibbig, som torr silkesglänsande. Skivorna är alltid vita, även hos gamla fruktkroppar. Foten är smal och lång och flockig. Den har ring upptill. Fotbasen är något löklik och omringad av en flikig slida, som kan vara gömd djupt in i mossan och lossnar lätt. Köttet är vitt och sprött.

Vit flugsvamp innehåller cellgifter som förstör i första hand levern, men också njurarna och andra inre organ. Symptomen (illamående, kränkningar, lös mage, stark törst) börjar ca. 8-24 timmar efter svampmåltiden och kräver alltid sjukvård.

Svenskt namn:
Gifthätting
Vetenskapligt namn:
Galerina marginata
Ätbarhet:
†† Dödligt giftig
Typisk växtplats:
Växer på barrved och stubbar
Bilder:
Gifthätting
Gifthätting
Beskrivning:
Hatten är som ung klockformig till välvd, senare mer plan, ofta med svag puckel. Färgen är gulbrun, i torka ljusare brungul. Skivorna är vidväxta till nedlöpande, beige till ljusbruna. Foten är ljusbrun, mörkare mot fotbasen, med en tunn ring. Hela foten är täckt med tunna lodräta vita fibrer som lätt försvinner vid tummning.

Gifthättingen är även kallad strimmig tofsskivling eller dadelbrun hjälmskivling.

Förväxlingsvampar:
Gifthättingen är väldigt lik matsvampen föränderlig stubbskivling, men gifthättingen har en tunn ofta otydlig ljusbrun ring på foten
nedanför ringen ofta ett tunt ljust överdrag, en längstrådig hinna, som försvinner eller mörknar med ålder eller vid tumning. Den har också ett vitt utstående ludd längst ner på foten en hudartad hinna mellan foten och hattkanten på unga fruktkroppar.

Gifthätting kan även förväxlas med rökslöjskivling, nejlikbrokskivling och honungsskivling.

Gifthättingen innehåller de mycket farliga gifterna amatoxiner.

Svenskt namn:
Orangebrun giftspindelskivling
Vetenskapligt namn:
Cortinarius orellanus
Ätbarhet:
†† Dödligt giftig
Typisk växtplats:
Ek, bok eller hasselskog
Bilder:
Orangebrun giftspindelskivling
Orangebrun giftspindelskivling
Beskrivning:
Hatten först välvd, senare utbredd, ibland med en låg puckel, fint filthårig, orangebrun. Skivorna är orangebruna, tjocka och relativt glesa. Foten är blekgul till guldgul, som äldre med inslag av brunt mot basen.

Förväxlingssvampar:
Toppig giftspindling

Svenskt namn:
Toppig giftspindling
Vetenskapligt namn:
Cortinarius rubellus
Ätbarhet:
†† Dödligt giftig
Typisk växtplats:
Mossig granskog
Bilder:
Toppig giftspindling
Toppig giftspindling
Beskrivning:
Hatten är rödbrun till gulbrun, matt, filthårig, vanligen toppig men ibland med tillplattad mitt. Skivorna är tjocka, rödbruna, relativt glesa. Foten är rödbrun, klädd med oregelbundna gula band.

Den roppiga giftspindlingen är en av nordens farligaste giftsvampar. Giftet i toppig giftspindling heter orellanin. Giftet har främst en njurskadande effekt på människor. Orellanin förstörs inte vid upphettning, så avkokning av svampen eliminerar inte giftet.

Misstänker man att man fått i sig svampen skall man framkalla kräkning och ge rikligt med medicinskt kol. Sjukhus skall uppsökas snarast.

Undvik att plocka svampar med bruna skivor för att undvika förväxlingar.

Svenskt namn:
Stenmurkla
Vetenskapligt namn:
Gyromitra esculenta
Ätbarhet:
†† (***) Läcker matsvamp rätt behandlad
Typisk växtplats:
Hyggen, skogsstigar, dikeskanter, trädplanteringar
Bilder:
Stenmurkla
Stenmurkla
Stenmurkla
Stenmurkla
Stenmurkla
Beskrivning:
Stenmurklan är en brun, hjärnlikt vindlad svamp. Hatten är 3-12 cm bred, brun, rödbrun, svartbrun, ibland ljusbrun, mera eller mindre hjärnlikt vindlad, tunnköttig och facklig. Svampen är skivlös. Stenmurklan börjar bilda hattar tidigt på våren efter snösmältningen.

Stenmurkla måste förvällas två gånger i rymligt vatten minst 10 minuter per gång. Kokvattnet skall kastas bort och svampar sköljas ordentligt efter båda omgångar. Kokplatsen skall vädras ordentligt under arbetet för de giftiga ångorna.

Man skall aldrig smaka på en rå stenmurkla!!

Svenskt namn:
Tårfränskivling
Vetenskapligt namn:
Hebeloma crustuliniforme
Ätbarhet:
† Giftig
Typisk växtplats:
Löv och barrskog
Bilder:
Tårfränskivling
Tårfränskivling
Tårfränskivling
Tårfränskivling
Tårfränskivling
Beskrivning:
Den här medelstora skivlingen växer med lövträd eller barrträd i klungor, ringar eller bågar på skogskanter eller i skogen under sensommaren och hösten.

Hatten är 3-11 cm bred; konvex, blir i stort sett konvex, sedan i stort sett klockformad eller platt. Aningen slemmig som färska; slät; vitaktig, smutsigt vit, eller blek solbrännefärgad - ofta något mörkare på mitten av hatten. Kanten är inåtböjd som ung. Skivorna är fästa vid basen, ofta med ett hack; täta; bleka som unga, blir sedan brunaktiga. Skivorna får senare brunaktiga fläckar. Stammen är 4-13 cm lång, 0,5-1,5 cm tjock; mer eller mindre lika tjock med en något svullen bas. Ibland har basen vita fjäll. Köttet är vitaktigt och tjockt.

Svenskt namn:
Diskfränskivling
Vetenskapligt namn:
Hebeloma mesophaeum
Ätbarhet:
† Giftig
Typisk växtplats:
Barrskog
Bilder:
Diskfränskivling
Diskfränskivling
Diskfränskivling
Diskfränskivling
Beskrivning:
Den här skivlingen växer med olika barrträd som tallar och granar; vanligtvis rikligt där den förekommer, under hösten, vintern och våren.

Hatten är 2-7 cm; konvex, blir sedan klockformad eller nästan platt. Klibbig som färsk. Brun till rosabrun över mitten; ofta blekare mot marginalen. Skivorna är fästa vid fotbasen; täta eller trånga; svagt rosafärgade som unga, blir sedan brunaktiga. Stammen 2-9 cm lång; upp till 1 cm tjock; mer eller mindre lika tjock; silkeslen; vitaktig först med brunaktig missfärgning, ibland med en svagt framträdande ringzon. Köttet är vitaktigt.

Svenskt namn:
Svavelgul slöjskivling
Vetenskapligt namn:
Hypholoma fasciculare
Ätbarhet:
† Giftig
Typisk växtplats:
Barrskog
Bilder:
Svavelgul slöjskivling
Svavelgul slöjskivling
Svavelgul slöjskivling
Svavelgul slöjskivling
Svavelgul slöjskivling
Beskrivning:
Växer klungvis på främst lövträdsstubbar. Hatten är 2-5 cm och gul till ljusbrun. Fot gul. Skivor först gulgröna, sedan svartaktiga. Smak bitter.

Svampen innehåller ett gift som kan framkalla illamående, kräkning, och diarré. Symptomen inträder 5-10 timmar efter konsumtion.

Förväxlingsvampar:
Den ätliga rökslöjskivlingen, men svavelgul slöjskivling är bitter i smaken och har gulgrön färg på skivorna.

Svenskt namn:
Mörktråding
Vetenskapligt namn:
Inocybe lacera
Ätbarhet:
† Giftig
Typisk växtplats:
Barr och lövskog
Bilder:
Mörktråding
Mörktråding
Mörktråding
Beskrivning:
Den här skivlingen växer med barrträd eller lövträd; ensam, eller utspridd under sommaren och hösten.

Hatten 1,5-4 cm; konvex till konisk, blir i stort sett konvex eller brett klockformad; tätt hårig eller fjällande; brun; ibland med bleka rester av cortina längs kanten. Skivorna fästa i stammen; täta; först bleka, sedan brunaktiga; först glest täckt av en kortlivad cortina. Stammen 1-4 cm lång; upp till 0,5 eller nästan 1 cm tjock; mer eller mindre lika tjock; fint hårig eller nästan slät; blekt brunaktig; ibland med en tunn ring zon till följd av cortina. Köttet är vitaktigt.

Svenskt namn:
Lakritsriska
Vetenskapligt namn:
Lactarius helvus
Ätbarhet:
† Giftig
Typisk växtplats:
Tall och granskog
Bilder:
Lakritsriska
Lakritsriska
Lakritsriska
Lakritsriska
Lakritsriska
Lakritsriska
Beskrivning:
En riska med matt filtartad ovansida och med en lukt som påminner om lakrits eller curry. Föreutom att den är giftig utmärker den sig hos riskorna genom att ha vattenklar saft.

Hatten är 3-13 cm; konvex med en inrullad kant när den är ung, blir i stort sett konvex, plan, eller grunt deprimerad; slät eller med sammetsluden yta i början, blir sedan grov; något varierande i färg men vanligtvis någon version av ljusbrun. Skivorna fästa i stammen; inte sällan kluvna nära stammen; vitaktiga i början, blir smutsig gulaktiga som sporerna senare. Stammen 3-10 cm lång; upp till 2 cm tjock; mer eller mindre lika tjock; torr; slät eller mycket fint sammetsluden som ung; mycket variabel i färg men ofta orange eller orangebrunt; Köttet blekt rosa eller blekt brunaktigt.

Svenskt namn:
Stort haröra
Vetenskapligt namn:
Otidea onotica
Ätbarhet:
† Giftig
Typisk växtplats:
Löv och barrskog
Bilder:
Stort haröra
Stort haröra
Beskrivning:
Fruktkroppen är sked, öron-formad eller kopplik med ett kluvet snitt ner på ena sidan. Den kan bli upp till 10 cm hög och 6 cm bred, insidan gulaktig till orange. Utsidan har en liknande färg men saknar rosa prickar. Svampen har ingen lukt. Köttet är svagt gulaktigt och sprött.

Svenskt namn:
Pluggskivling
Vetenskapligt namn:
Paxillus involutus
Ätbarhet:
† Giftig
Typisk växtplats:
Gräsmattor och skogar
Bilder:
Pluggskivling
Pluggskivling
Pluggskivling
Pluggskivling
Pluggskivling
Beskrivning:
En vanlig giftsvamp. Växer ofta på gräsmattor, men förekommer också i skogsmiljö. Svampens hatt utbredd, plan eller trattformad, ofta med svag puckel i mitten, brun, slät, i väta klibbig. Hattkant länge inrullad. skivor gulvita till ljust gulbruna, vid tumning brunfläckiga. Vidfästade till nedlöpande. Foten är gulvit till gulbrun, avsmalnande mot fotbasen.

Svenskt namn:
Giftkremla
Vetenskapligt namn:
Russula emetica
Ätbarhet:
† Giftig
Typisk växtplats:
Barrskog
Bilder:
Giftkremla
Giftkremla
Giftkremla
Giftkremla
Giftkremla
Beskrivning:
Den här mycket skarpt smakande lilla kremlan växer under sommar till sen höst bland barrträd, speciellt tall.

Hatten är 3-10 cm i diameter, konvex, senare platt eller med en grund fördjupning i centrum, körsbärsfärgad eller blodröd, ibland med ockra-tonade till vita områden, något tunnt fruktkött, bräcklig, glänsande, klibbig som fuktig; hatthuden lätt att peta bort varvid ett rosa till rödfärgat fruktkött framträder, kanten ofta fårad som gammal. Stammen 4.0-9.0 x 0.7-2.0 cm, vit, cylindrisk eller mer vanligen något svullen mot basen, bräcklig. Köttet vitt, rött omedelbart under hattens ytterhud. Smakar väldigt skarpt. Skivorna nedåtlöpande på stammen, gräddvita. Sporavtrycket vitaktigt.