Naturplats

Resursen för naturinformation och GPS koordinater

Ny version av appen. Ladda ner!

Svampboken

Oätliga svampar

Det finns tusentals svamparter i norden, och av dem är drygt 100 bra matsvampar. Resten av dem är giftiga eller annars olämpliga som föda. Här är en lista över svampar som är odugliga som matsvampar, men inte giftiga.

Klicka på bilderna om ni vill förstora upp dem.

Svamplista
Svenskt namn:
Narrkantarell
Vetenskapligt namn:
Hygrophoropsis aurantiaca
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Barr och lövskog
Bilder:
Narrkantarell
Narrkantarell
Narrkantarell
Narrkantarell
Beskrivning:
Klassisk förväxlingssvamp till kantarellen från vilken den skiljer sig genom sina tunna, tätt sittande skivor samt sin fint filtludna hattöversida. Narrkantarell är ofta mer tunnköttig och starkare orange i färgen än kantarell. Hattöversidan är alltid filtartad som ung hos narrkantarellen, medan hattöversidan hos kantarell är mer slät och glatt. Största skillnaden till den ätbara kantarellen, är att den har åsar, inte skivor under hatten.

Svampens hatt är utbredd till trattformad, som ung matt, filtluden, som äldre slät, gulaktig till orange. Skivorna är nedlöpande, gaffelgrenade, tunna, orangefärgade. Foten är ofta tunn, av samma färg som hatten.

Svenskt namn:
Trollhand
Vetenskapligt namn:
Hypocreopsis lichenoides
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Lövskog
Bilder:
Trollhand
Trollhand
Beskrivning:
Trollhanden hör hemma bland sporsäcksvamparna. Sporsäcksvampar (Ascomycota) är en mycket stor grupp av svampar med omkring 45000 beskrivna arter. Man märker dock inte mycket av dem i naturen, eftersom de flesta har mycket små fruktkroppar.

Trollhandens utbredda stroma är 2-10 cm brett, med fingerlika, tilltryckta lober i kanterna. Det är dessa lober som gett svampen dess svenska namn. Den är först gulbrun och konidiealstrande, sedan rödbrun och svartprickig av peritheciernas mynningar. På grövre stammar eller kvistar blir fruktkroppen ganska sammanhållen, men på klenved kan den som en hand greppa runt kvisten.

Svenskt namn:
Kamferriska
Vetenskapligt namn:
Lactarius camphoratus
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Fuktig granskog
Bilder:
Kamferriska
Kamferriska
Kamferriska
Kamferriska
Kamferriska
Kamferriska
Beskrivning:
Färgen mörkt rödbrun, hos gamla exemplar en brunlila ton och med av sporerna vitpudrade skivor. Saften är vit och mild. Foten har samma färg som hatten och är 2-5 cm hög. Förekommer allmänt i barrskog på hösten.

Förväxlingsvampar: Pepparriskan (Lactarius rufus), som har brun hatt (inte brunlila), tjockare och mer matig hatt, ljusare skivor, samt vitare mjölksaft.

Svenskt namn:
Sotriska
Vetenskapligt namn:
Lactarius lignyotus
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Barr och lövskog
Bilder:
Sotriska
Sotriska
Sotriska
Sotriska
Beskrivning:
Sotriskan är lätt att känna igen i och med att den på ytan är sotsvart. Ingen annan riska påminner om det här utseendet. Riskan är inte ätbar.

Hatten är 2-10 cm i diameter; konvex med en liten punkt i mitten, blir platt eller grunt insjunken, med den centrala punkten kvar; fint sammetsluden; ofta med en robust eller skrynklig yta; nästan svart som unga, blir mörkbrun senare. Kanten kan ibland vara räfflad. Skivorna är bifogade till stammen, täta; vita eller vitaktiga, får rosaaktiga till orangeaktiga nyanser med tiden. Stammen är 4-12 cm lång, upp till 1,5 cm tjock; mer eller mindre lika tjock; torr; texturerad och färgade som hatten, med undantag för en vitaktig bas. Köttet är vitt; men förändras långsamt till rosa (särskilt i botten av stammen).

Svenskt namn:
Svartriska
Vetenskapligt namn:
Lactarius turpis
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Fuktig tall och granskog
Bilder:
Svartriska
Svartriska
Svartriska
Svartriska
Svartriska
Svartriska
Beskrivning:
En riska med glansig svartbrun ovansida och vit saft. Ej lämplig som matsvamp.

Hatten 5-20 cm i diameter, konvex sedan centralt deprimerad, mörk olivbrun till olivsvartaktig, kanten blekare, fast och tjock fruktkött, klibbig och slemmig, kanten inrullad til först. Stammen 4-8 x 1-2.5 cm, cylindrisk, avsmalnande mot basen, färgad som hatten eller blekare. Köttet vitt med brun missfärgning. Skivorna går ned på stammen, ganska täta, gräddvit till gulaktigt vita. Mjölken vit och riklig; smakar mycket brännande och bittert.

Svenskt namn:
Spenslig fjällskivling
Vetenskapligt namn:
Lepiota clypeolaria
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Barrskog
Bilder:
Spenslig fjällskivling
Spenslig fjällskivling
Spenslig fjällskivling
Beskrivning:
Den här något obetydliga svampen växer under barrträd under sensommaren och hösten.

Hatten är 3-7 cm; nästan rund som ung, expanderar så att den blir i stort sett klockformad eller nästan platt med åldern; mjuk; torr; med små, mjuka skalor nära kanten. På kanten hänger ofta vitaktiga spillror av slöjan. Skivorna är fria från stammen, täta och vita. Stammen är 4-7 cm lång; 6-12 mm tjock; mer eller mindre lika tjock; bar ovanför ringen; brunaktigt ; med en blekgul till vitaktig ring eller ring zon som ofta försvinner.

Svenskt namn:
Pudrad trattskivling
Vetenskapligt namn:
Lepista nebularis
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Löv och barrskog
Bilder:
Pudrad trattskivling
Pudrad trattskivling
Pudrad trattskivling
Pudrad trattskivling
Pudrad trattskivling
Beskrivning:
Den här medelstora till stora skivlingen växer ensam eller utspridd, ofta i ringar i löv och barrskog under hösten och senhösten.

Hatten är 4-25 cm; konvex, platt, lite insjunken, ofta oregelbunden och förvrängd. Färgen är grå till brungrå och mörknar inåt mitten. Kanten är inrullad till att börja med och blir senare vågig. Skivorna är breda, fästa i stammen och löper ned längs den. Stammen är 5-15 cm lång, upp till 4 cm tjock; med en utvidgad bas; ganska slät, eller med små brunaktiga fibrer. Köttet är vitt och tjockt.

Svampen ansågs tidigare vara ätbar men rekommenderas inte längre som matsvamp.

Svenskt namn:
Vecknavling
Vetenskapligt namn:
Lichenomphalia umbellifera
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Barrskog, sumpmark
Bilder:
Vecknavling
Vecknavling
Vecknavling
Beskrivning:
Denna lilla svamp är faktiskt en lav. Mycel av vecknavling är i symbios med grönalgen Coccomyxa och bildar små kroppar i närheten av basen på svampen.

Hatten är 5-15 mm bred, konvex med insjunken mitt, genomskinlig. Kanel till brunfärgad, gulaktig med tiden. Lukt och smak obefintlig. Skivorna är avlägsna från varandra, måttligt breda. Blek gulaktiga. Skivorna är 10-25 × 1-2 mm, cylindriska med vit tomentum vid basen. Bruna, blekare nedan.

Svenskt namn:
Strecknagelskivling
Vetenskapligt namn:
Megacollybia platyphylla
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Granskog
Bilder:
Strecknagelskivling
Strecknagelskivling
Strecknagelskivling
Beskrivning:
Hatten 4-10 cm i diameter, halvsfärisk, senare blir mitten av svampen insjunken med en liten bula i mitten, mörkgrå-brun med en ochra nyans, något randig yta, kanten något söndertrasad. Stammen 3-5 x 1-1.3 cm, samma färg som hatten. Kött vitt. Smakar bittert, ingen speciell lukt. Skivorna mycket breda, gräddvita. Sporavtrycken vita.

Svenskt namn:
Rynkhätta
Vetenskapligt namn:
Mycena galericulata
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Lövskog
Bilder:
Rynkhätta
Rynkhätta
Rynkhätta
Beskrivning:
Den här lilla skivlingen trivs på ruttna loggar och stubbar i lövskog och orsakar en brunaktig röta i kärnved; växer i täta klungor (men ibland ensamma eller spridda); under hösten.

Hatten 1-6 cm; i stort sett konisk, blir i stort sett klockformad och oftast behåller en central bula; vagt räfflad radiellt; brun till gråbrun eller smutsig brun, ofta med en mörkare brun mitt. Skivorna knutna till stammen; vitaktiga, blir ofta rosa med tiden. Stammen 5-9 cm lång ovanför substratet, 2-5 mm tjock; ihålig; vitaktig i toppen, brun nedanför. Köttet är obetydligt; vitaktig till blekt brunaktigt. Sporavtrycket är vitt.

Svenskt namn:
Sammetsfotad pluggskivling
Vetenskapligt namn:
Paxillus atrotomentosus
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Barrskog
Bilder:
Sammetsfotad pluggskivling
Sammetsfotad pluggskivling
Sammetsfotad pluggskivling
Beskrivning:
Den här skivlingen växer på stubbar av barrträd, var det orsakar brunröta, under sensommaren till hösten.

Hatten är 12-28 cm i diameter, snusbrun eller sepiabrun med sienna fläckar, nedsjunken i mitten, kanten inrullad, något dunig. Stammen 3.0-9.0 x 2.0-5.0 cm, ibland på sidan av svampen, täckt i en sammetslen grå yta som blir mörkgrå med tiden. Svampköttet gräddfärgat. Har ingen speciell smak eller lukt. Skivorna täta. Sporavtrycket sienna.


Svenskt namn:
Gyllenskivling
Vetenskapligt namn:
Phaeolepiota aurea
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Gräsmattor och skogskanter
Bilder:
Gyllenskivling
Gyllenskivling
Beskrivning:
Gyllenskivling eller kallad gyllentofs- skivling är en mycket vacker svamp. Inte så vanligt förekommande i de nordliga länen. Vet inte om den är ätlig. Finns inte i våra svampböcker.

Svenskt namn:
Stinksvamp
Vetenskapligt namn:
Phallus impudícus
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Gårdar, blombänkar och odlingar
Bilder:
Stinksvamp
Stinksvamp
Beskrivning:
Stinksvampen är en rätt opopulär svamp eftersom den dyker upp där man minst vill ha den. Den växer typiskt på blombänkar.

Som ung har svampen formen av ett ägg (runt 6 cm) och som fullväxt formen av en tapp på upp till 25 cm hög. Tappen har en topp som är 1.5-4 cm bred och täckt av ett olivbrunt till mörkbrunt slem.

Den första bilden föreställer stinksvamp som fullväxt, medan den andra bilden föreställer äggstadiet av svampen.

Svenskt namn:
Gul flamskivling
Vetenskapligt namn:
Pholiota alnicola
Ätbarhet:
O Ej matsvamp
Typisk växtplats:
Lövskog
Bilder:
Gul flamskivling
Gul flamskivling
Gul flamskivling
Gul flamskivling
Gul flamskivling
Beskrivning:
Den här gula lilla skivlingen växer i klungor på död ved av lövträd och ibland på trä av barrträd under sensommaren och hösten.

Hatten: 3-6 cm; konvex, blir i stort sett konvex eller nästan platt; som färsk klibbig; gul, blir mörkt gult och utvecklar rostfärgiga eller olivgröna nyanser; ganska jämn, men ibland med fibrer eller små tofsar nära kanten. Skivorna är fästa i fäst stammen; vitaktiga eller svagt gula i början, senare blir de smutsigt brunaktigt gula eller rostbruna; först täckt av en vitaktig till gulaktig partiell slöja som snabbt försvinner. Stammen 4-8 cm lång; upp till 1 cm tjock; ljusgul vid toppen som unga, blir brunaktig från basen upp; med en ringzonen till följd av den partiella slöjan; ofta täckt med fibrer, men inte riktigt fjällande. Köttet blekt gul. Sporavtrycket är rostbrunt.